Vinter är vemodigt. Och oändligt långt. Oändligt med tid som ska passera innan man får känna gräs mot bara fötter. Eller bättre, solvarma klipphällar mot hälarna.
Jag är en sommarmänniska. Åtminstone tycker jag mig vara det på vintern, för allt jag gör är att längta till sommaren. Och romantisera kring somrar som flytt.
Nu ligger jag här och fantiserar om sommaren. Hur det doftar och hur det känns. Hur glad jag är när rosbusken står i blom i juni. Hur ljuvligt det är att kunna sitta ute med ett vinglas i sin hand. Hur det bubblar av glädje inom mig när jag ser mina barn glupskt njuta av sommaren.
Sommaren som var gick så fort. Den dundrade förbi och skakade om mig och vips så var hösten här med allt sitt vemod och för mig oändlig smärta.
Jag öppnade fönstret idag. Ville släppa ut lite saker. Låta det flyga mot skyn, men det höll sig kvar.
Jag andas lugnt nu. Om natten är det bara jag och mina andetag som hörs här. Och fönstret är stängt. Men jag ska öppna det varje dag nu enda fram till sommaren och släppa ut det som måste släppas ut och vänta på den där sommarvinden som sveper in genom öppna fönster på sommaren.
Först då, när den första sommarvinden har svept in är jag fri. Tror jag.
Godnatt Kaos lovers.
3 har något att säga:
Hej...hittade hit via Monas blogg och det är jag glad för.
Du verkar vara en intressant människa med både yta och djup.
Ser fram emot att få följa dig här på din fina blogg!
Varma hälsningar Carola
Blir så glad när jag läser dina inlägg nu, för du verkar må mycket bättre. Även om resan är lång med kbt och allt vad det är, så verkar du vara på helt rätt väg.
(Hoppas den här kommentaren kommer fram för varje gång jag kommenterat från mobilen sista månaden så har Det Stora Internet ba slukat den.)
Vackert! Fast det gör lite ont.
Skicka en kommentar